Att resa sig

Här är en absolut sann historia om en kille som var ett offer för mobbing och misshandel under lång tid – men valde att ta sig ur det, växa och hitta styrka. Läs och du kanske lär dig någonting. ;)

Han var inte riktigt säker på hur det startade, eller varför. I högstadiet är klassammansättningen en annan än året innan. Nya elever utifrån slussas in. Några ”hårda killar” anslöt till hans klass. Kanske de ville hävda sig i en ny omgivning. Klart är att de inte såg med blida ögon på en kille som kunde verkligen spela de musikinstrument – bas, gitarr, trummor – som finns i den genren de lyssnade på; hårdrock. En klassisk, svensk ”du ska inte tro att du är något” mentalitet.

En annan faktor kan ha varit hans val av kläder, som hade en rätt vågad sammansättning av färger och mönster. Det ansågs ”bögigt” i hårdrockskretsar, där jeans, t-shirt med bandlogga och jeansjacka (full av banddekaler) var det rätta. Det absurda var att hårdrocksartister på 1980-talet hade minst sagt färggranna kläder på scen. Vår kille hade också identifierat sig med hårdrocken från den dagen han som 11-åring hörde Iron Maidens låt ”The number of the beast” och såg skivomslaget till den samma, 1983. Men bara med jeans och t-shirt nöjde han sig inte, i klädstil. Eller var det kanske hans mesiga natur.

Allt oftare fick han höra elaka kommentarer, pikar om ”bögiga kläder”, eller ”en fjolla på scen”. Han brukade nämligen spela musik på scen, i skolans aula, med olika grupper. Majoriteten av klasskamraterna – samt många andra – tyckte det var kul att han kunde spela så bra och respekterade honom. Men inte dessa 3 herrar. De fällde allt grövre kommentarer, som de övriga klasskamraterna viftade undan. Det gjorde även vår kille. För De 3 hade ju fel. Men kommentarerna upphörde inte och vår kille började må dåligt av att jämt å ständigt bli påmind av De 3 som småskrattande sa ”Fan va ful du är!” och ”Har du tagit nån i röven idag då, fjolla?”, speciellt när inga andra var inom hörhåll. Det är vid den här tidpunkten de flesta skulle bli fly förbannade och göra något åt saken. Men inte vår kille. Han ignorerade dem, vilket gjorde de bara förbannade i sin tur.

En regnig vinterkväll gick De 3 längre.
Genom en sidoutgång på skolan stötte vår kille på De 3, där de stod å rökte. De blockerade hans passage, demonstrativt. Utan ett ord grep 2 tag i hans armar, medan gäng-ledaren gav vår kille rejäla knytnävsslag i magen. De 2 släppte taget och vår kille rasade ihop intill sidoutgången, kippande efter luft. Efter diverse spottloskor gick de sin väg och vår kille kom på fötter efter ett bra tag. Ingen annan hade sett och hört händelsen. Gråtandes cyklade vår kille hemåt, i regnet.

Den här händelsen gjorde vår kille rädd för dessa 3 klasskamrater, vilket de inte var sena att utnyttja i diverse skolsammanhang, idrott inte minst. Det var ju precis det de ville. Obehaget växte i vår kille närhelst De 3 var i hans närhet. Vår kille var inte av någon våldsam natur och ville helst bara undvika bråk så mycket som möjligt. På sin höjd hade han klöst någon som varit lite för hårdhänt. En klen fysik gjorde inte oddsen bättre.

Glåporden fortsatte mitt inför oförstående klasskamrater. Det gick några veckor och vår kille höll sig undan sina antagonister så gott det gick. Han fejkade sjukdom vid ett flertal idrottslektioner för att slippa möta de han inte ville möta i omklädningsrummet. Men gliringarna fortsatte efter de idrottslektioner han närvarade på. Mellan andra lektioner skyndade han sig att hämta rätt böcker och gå mot rätt klassrum för att slippa konfrontation.
Men mer konfrontation skulle det bli.

Han såg hur De 3 viskade, skrattade å sneglade åt hans håll, emellanåt.
I korridorerna på skolan var det ganska trångt när många elever ska passera på samma gång. Vips var det någon som lade krokben för vår kille som tappade alla papper å böcker som spreds ut i vimlet och på golvet. Bredvid stod De 3 och gapflabbade. Klasskamrater som sett vad som hänt frågade om De 3 ”Tyckte ni det där var roligt? Fan va barnsliga ni är!...” och fick till svar ”Håll käften!” och liknande.
En vacker vårdag hade dessa 3 ynglingar parkerat sina mopeder bredvid vår killes moped. De höll på att sätta sig på sina mopeder och åka hem när vår kille anlände. Han var också på väg hem. Hårda blickar utbyttes och ledaren väste fram ”Håll hans händer!” till de 2 andra som lydde, gick sedan fram själv och släckte sin cigarett i handflatan på vår kille. Det blev ett rejält brännmärke. En känsla av hopplöshet började gro i vår killes sinne. Skulle de aldrig sluta plåga honom?

En tid senare, mellan två lektioner, brottades han med ledaren i gänget och lyckades ganska bra tills de andra två såg vad som va på gång. De andra två högg tag medan ledaren gav vår kille en rejäl käftsmäll. Efter att ha utdelat käftsmällen hojtade ledaren ”Det där skulle du inte ha gjort! Jag ska fan döda dig!” och liknande men gjorde ingenting mera just då. För många ögon hade sett alltihopa. Ingen annan ingrep, heller. Det var bara för vår kille att skölja munnen från blod och fortsätta dagen.

Ingen har sagt att det skulle vara enkelt. Livet. Men det är ingen som berättar exakt hur svårt livet kan bli, innan det blir lättare. Men det blev bara svårare. Veckorna och månaderna gick med återkommande sammanstötningar mellan vår kille å De 3. Bråk, blodvite och blåmärken som var svåra att förklara för vänner och familj. Han mådde bara sämre och sämre, samt undrade om detta någonsin skulle sluta. Svaret var enkelt. Nej, de slutade inte.

Efter ett och ett halvt år hade De 3 ett slutgiltigt kort kvar: total förnedring.
Vår kille blev insläpad på toa, tvingad ner på knä framför toaletten. Sedan pressade de ner hans huvud i skålen och tryckte på spolknappen. Skrattande lämnade De 3 toaletten. När vår kille slutligen lämnade toaletten var hans långa hår alldeles blött. Han såg ut som en dränkt katt och kände sig ungefär som en sådan. Eller ett slängt, stampat tuggummi på trottoaren.

En av hans bättre vänner i klassen, ”R”, råkade passera just då och undrade hur det var fatt. Inte så jävla bra var svaret och sedan berättade vår kille allt för R, som för övrigt redan hade sina misstankar hur det låg till, men visste inte riktigt hur illa det var. R blev topp tunnor rasande. På vår kille. ”Hur i helvette kan du ha tagit så mycket skit?! Är du helt jävla pantad?!”. Vår kille svarade lite försiktigt att han trodde att de skulle sluta någon gång. R skakade på huvudet och konstaterade ”jag måste lära dig självförsvar”. Och det gjorde R, på sitt eget sätt men dock.

Långsamt vaknade vår kille upp från en lång, lång mardröm. För detta var droppen, bokstavligen. Falska anklagelser, bråk, blodvite kunde han ta, men inte att bli personligt förolämpad på detta sätt. Någonting klack till i honom. Nu förstod han vad som hänt. Han hade själv TILLÅTIT att bli behandlad på detta sätt i och med att han inte hade satt stopp för det, dvs inte gjort någonting åt situationen.

R bodde nära en av De 3, så på kvällen knallade han över till dennes familjebostad och skällde ut familjens son så hela kvarteret måste ha hörde det. Familjen blev naturligtvis chockad, för inte kunde väl deras lilla son ha medverkat på allt det där? Det kunde han och nästa dag var han inte i skolan.

Vår kille var ute efter frigörelse från sina plågoandar. Redan nästa dag hittade han de återstående 2 i ett avskilt rum, där eleverna brukade spela kort på rasterna. Han tog tag i den mindre och slängde honom helt sonika i väggen. Denne dråsade klart omtöcknad ner på golvet. Vår kille vred sig ett kvarts varv och gav ledaren i De 3 en rungande käftsmäll så denne for över ett bord och landade på stolarna bakom med ett väldigt brak. Han gjorde det helt glasklart att om de nånsin försökte något igen blev de mest synd om de själva.

Resterade tiden i högstadiet ignorerade De 3 vår kille fullständigt. Tittade inte åt honom ens. En av De 3, han som fick utskällningen, bad till och med om ursäkt vid ett senare tillfälle. Vår kille spottade på marken framför honom. Det var svar nog.

Ett var klart för vår kille: offer är man bara så länge man tar emot och gråter. Att klasskamrater inte ser, eller väljer att inte se, det som händer; okej må så vara. Men man måste ibland välja att slåss. Ofta fysiskt, men inte alltid! Att välja kampen för sig själv. När man känner sig som ett stampat tuggummi på golvet – då är det dags att säga nu räcker det! Misshandlare och mobbare gör det för att de kan. Dvs du har gett dem tillåtelse. Ge dem inte den tillåtelsen, den tillfredsställelsen. Stå upp för dig själv, visa att du blir heligt förbannad. Och välj dina vänner med omsorg. De kan hjälpa dig. Man kan inte ta en annan persons strid, för då lär sig inte den det som måste göras. Men man kan hjälpa.

När man hamnar i problem, om och om igen är det lätt att det känns som man faller tillbaka på ”ruta ett”, igen och igen. Men så är det inte. Det är fysiskt omöjligt. Du lär dig saker och ting om dig själv och andra för var dag som går. Du är inte den samma som för ett år sedan, lika lite som ditt/dina barn är. Allting är i förändring. Visst, du kan ha stannat, någon kanske hindrar dig i din utveckling till exempel. Men livet går framåt om du tar ett steg framåt. Du kan styra vart du är på väg, kom ihåg det.

Det du just nu har läst har lett fram till den killen ni ser idag. Och han är väl inte så tokig? =)